”The Northman” är en våldsam best till film. En brutalt hopkok av nordisk mytologi och isländska sagor med Shakespearianska vibbar. Med film-Sveriges främsta viking i huvudrollen berättar Robert Eggers historien om svärdsklingor som törstar efter blod och om krigare vars öde stavas hämnd.
När vi möter Amleth som pojke är han överförtjust när hans far, kung Aurvandil (Ethan Hawke), återvänder hem efter sina strider. Men snart ser han sin far bli avrättad av dennes bror, Fjölnir (Claes Bang). Amleth svär på att hämnas sin fars död även om det ska dröja mycket länge innan han får sin chans.
Många år passerar. Amleth har blivit stor. Under det nya namnet Björnulv är han med i en brutal vikingastam som plundrar byar och mördar. Den naiva pojken har förvandlats till ett blodtörstigt monster. Men så dyker Björk upp i en syn och påminner så vänligt om hans gamla löfte. Amleth behöver hitta sin fars mördare, nästla sig in i hans krets - och när tiden är rätt, fullfölja sitt öde.
Frågan är om det fortfarande finns något mänskligt där bakom den hårda fasaden? Det blir upp till vackra Olga från Birkaskogen (Anya Taylor-Joy) att försöka smälta ett hjärta av sten.
Alexander Skarsgård bär upp filmen på sina vältränade axlar. Han bjuder på ett både skrämmande och magnetiskt porträtt av en man som förlorat allt. Det råa hatet i hans blick och den tomma själen bakom framhävs med få repliker, kroppsspråket säger allt vi behöver veta om Amleth. Som en superhjälte-ninja smyger han runt om natten och skapar kaos i fiendens by, medan vi väntar med spänning på att se morgonsolen kasta ljus över hans barbariska gärningar.
När vi först hörde rapporterna om hur en ursinnig Skarsgård sliter ut strupen på sina fiender med sina tänder trodde jag faktiskt att filmen skulle gå ännu längre i brutaliteterna. Men det saknas inte grafiskt våld, och det tål att understrykas att "The Northman" inte är för kräsmagade. Är du känslig för inälvor och avhuggna huvuden så är nog en vikingasaga fel typ av film.
För dig som däremot undrar hur en korsning av "Gladiator" och "The Green Knight" kan se ut i Robert Eggers händer, så är "The Northman" däremot helt rätt. Regissören bakom de hyllade, lågmälda independent-rysarna "The Witch" och "The Lighthouse" går över till en mer storskalig produktion (samtidigt mer mainstream och bred än hans tidigare) utan att tappa bort sitt speciella signum. Här finns symboliken, mytologin och obehaget som varvas med rena fantasyelement. Svartvita scener skildrar syner där häxor eller valkyrior uppenbarar sig för att guida vår tvivelaktiga hjälte.
Med extrem detaljkänsla förflyttas vi till år 985, där en egentligen väldigt traditionell och bekant hämndhistoria berättas - med en spännande röst och ett bildspråk som förtrollar.
Det märks att Eggers är en perfektionist, både vad gäller tidsepoken som skildras och hur han skildrar den visuellt. Inte en bildruta sitter fel när han fortsätter sitt givande samarbete med Oscarsnominerade filmfotografen Jarin Blaschke. Man sveps med både av de vackra miljöbilderna och de groteska våldsinslagen. Musiken, ibland bara ett ljudlandskap av obehagligt skrammel, virar tidigt in oss i en olycksbådande stämning.
Hantverket imponerar, liksom hans handplockade ensemble. Från stora namn som Nicole Kidman och Willem Dafoe till mer otippade fynd som svenske Gustav Lindh ("Hjärter Dam") i en iskall biroll - var och en får sitt tillfälle att skina i någon intensiv scen. Det märks att alla inblandade ger 110 procent både framför och bakom kameran. "The Northman" är en lyxig produktion som krämar ut mycket ur en gissningsvis ändå rätt blygsam budget.
Hämndfilm är en knepig genre. "Problematisk" lär någon säga, för filmskapare får carte blanche att vältra sig i vidriga mord, och ändå jublar vi av tillfredsställelse så fort hjälten slaktar ett av sina offer. De har ju förtjänat allt ont, eller? Något känns tokigt med detta. Ett berättigat blodbad. Genren är inte till för alla, och jag vet knappt om den är till för mig. Lite för många hämndfilmer som är stöpta i samma form gör den delvis urvattnad och ointressant.
Men jag är inte här för att spela moralkärring eller ropa ”toxisk maskulinitet” efter Skarsgårds hämndodyssé. Speciellt då jag faktiskt gillar ”The Northman”. I Robert Eggers händer sker något magiskt. Han är en regissör som imponerar allt mer för varje ny film, och ser till att ge publiken kalla kårar - av obehag eller välbehag? Gärna både och. En naken svärdfight på en vulkan är filmensmest minnesvärda scen, och det kommer du garanterat inte se i någon annan film i år.
